Hunden - Hälsa!

På min pensionärslista har det länge stått "hund".

Tanken var att när arbetslivet var avklarat skulle det finnas tid till att ha hund men att det också skulle bli något att engagera sig. Ett gemensamt projekt för min fru och mig som dessutom skulle "tvinga" oss till utomhustid och fortsatt hälsosamt leverne. 

Våra goda vänner Jimmie och Tessan ändrade på detta när de skaffade sig en Jack Russel. Jösses vad charmig, gullig och härlig han var. Vi kärade ner oss fullständigt och började komma på andra tankar.

Varför inte redan nu? Skulle vi kunna lösa det praktiskt? Skulle det inte vara bra för våra barn? 

Vill man något tillräckligt mycket ser man till att hitta lösningar. Varken min fru eller jag jobbar 100%. Mina föräldrar bor i närheten. Jag som idrottslärare kanske skulle kunna ha med hunden till jobbet osv....

För cirka ett år sedan intog Caesar familjen och som han gjorde det. Fördelarna med något man aldrig har upplevt tidigare (ingen av oss har haft hund tidigare) kan vara svårt att föreställa sig. Jag hade en del punkter jag trodde mig veta men med ett år i bagaget har den listan fyllts på avsevärt.

Som hälsonörd både ur ett mentalt och fysiskt perspektiv måste jag därför punkta ner fördelarna med Kejsaren i familjen

Ut. Flera gånger varje dag året runt oavsett väder. 

Kärlek och omsorg. Hur länge är rimligt att vara "nykär" i sin hund? Jag tror att vi alla i familjen tänker att han är "min". I soffan i sängen, i köket eller var vi än befinner oss vill vi ha den lille kanelbullen intill oss. I princip huggsexa om vem av oss han ska var hos. På nätterna brukar han ligga på ett ställe för att efter en stund byta till en annan plats och varje gång jag känner att han knör in sig hos mig känner jag ett härligt välbehag. Och varje gång han väljer att flytta ifrån mig en viss saknad även om det också blir bekvämare att sova när man kan byta ställning utan att störa den lille. För det gäller att göra det ytterst försiktigt eftersom det annars finns risk för att han pga rörelsen grymtar till och flyttar på sig och det vill man ju inte.

Löpningen. Jag har inga problem att ta mig ut och springa men att få göra det med Caesar är en uppgradering. Oftast springer han bakom mig men när han är framför blir det löpglädje deluxe. Att se honom skutta och studsa framför mig får mig att vilja göra detsamma. Han får mig helt enkelt att både springa snabbare och med lättare ben. När vi orienterar är även det en fröjd. I terrängen bland buskar och snår syns han inte alltid så bra men rörelsen i växtligheten går inte att ta miste på och när huvudet då och då sticker upp smälter hjärtat. 

En personlighet till i familjen. Inför införskaffandet tänkte jag mycket på att här gäller det att få byrackan att lyda. Och visst lyder han. Något så när i alla fall. Han är en terrier med en högst tydlig egen agenda och får knappast betyget A i lydnad men en stor del av mig älskar det. Hans personlighet är underbar med en rad busiga sidor (han vet mycket väl när han gör fel...:) och en mängd andra egenheter som gör honom till en individ och familjemedlem istället för en nickedocka.

Mina föräldrar. Min pappa hade hund som liten och det var tydligt att han såg den som sin vän. Mamma däremot kändes avogt inställd till att vi skulle skaffa hund eftersom de hundar hon växte upp med i princip var fastkedjade vaktande rabieshundar. För att det överhuvudtaget skulle vara aktuellt för oss att skaffa en hund var deras hjälp oundviklig och framförallt pappa kändes positiv i förväg. Hur mycket hjälp vi skulle behöva var oklart men gott att veta att det fanns nära till hands ifall det skulle behövas. Förhoppningen var att det inte skulle behövas så mycket eftersom man aldrig vill vara beroende av andra. Mitt jobb ligger 30 minuter bort med cykel så tanken var att hjälpen mest skulle bli sporadisk om alla familjemedlemmars  scheman stämde väl överens. 

Inget snack om vem som bestämmer i den här trojkan...:)

Caesar har tagit mina föräldrar med storm på ett sätt som gör mig genuint lycklig. De lyser upp när de talar om honom och glömmer i princip bort människor när han är i närheten. Min mamma är ute och går mer än någonsin och jag tror att Caesar har fått min pappa att sova längre på mornarna. Han promenerar kopiöst mycket (100 km i veckan) och jag tror att han omedvetet klivit upp tidigt på mornarna för att hinna med. Nu delar han upp sina promenader på ett annat sätt och behöver inte längre gå lika långt på morgonen eftersom han har en inbokad hundpromenad vid lunch och därmed sover han längre. Deras entusiasm har gått så långt att de till och med tar ut Caesar på promenad även när vi är hemma. Den ökning av livsglädje och kvalité Caesar har gett mina föräldrar hade jag aldrig kunnat ana och den är jag djupt tacksam över. Att se min pappa lägga sig på golvet för att kela med den lille är... Vackert!

Rörelse - oxytocin i massor och en himla massa glädje - Caesar!