Våren 2010 var jag igång med min träning och jag var nöjd
med flåset och självkänslan var på topp som den brukar när jag känner mig något
så när tränad. Semestern kom och en hel månad försvann utan att jag hade rört
en fena. Jag blev riktigt, riktigt förbannad på mig själv. Konsekvensen blev
att jag anmälde mig till 2011 års Göteborgsvarv. För att förstå hur galet detta
var i min värld krävs en liten historik:
Jag har alltid spelat fotboll och löpning är förknippat med
försäsongsträning. Blött, kallt, utan boll och med en helvetes massa ångest.
Jag minns fortfarande hur vi tränade en timma brottning med Frank Steen i ÖIS
brottningslokaler. Han körde bokstavligen skiten ur oss. Att några spydde under
eller efter träningen var en regel och inte ett undantag. Någonstans djupt inne
i mig älskade jag den här träningen men våra tränare hade den briljanta idéen
att vi efter brottningen även skulle ta oss till Skatås och springa antingen
8:an eller 10:an. Detta var på den tiden det inte var belyst på 8:an. De första
kilometrarna handlade alltid om att överleva och att vakna för en manglad kropp
och en mentalt uttömd hjärna. Sen kom de två raksträckorna. För de som inte har
sprungit 8:an i Skatås kan jag tala om att det finns två raksträckor och att de
är låååånga. Eftersom det dessutom inte fanns något ljus kände vi oss som
Sisyfos och Tantalos i den grekiska mytologin.Väl hemma var jag så trött att
det inte gick att sova.
Jag var alltså löpmässigt mentalt skadad när jag tog
beslutet men det kändes nödvändigt. Min teori var att om jag bara hade ett mål
med min träning skulle det bli svårt att smita undan eller låta tiden bara
rinna iväg. Träningen bestod framförallt av löpning och cykling.
Två saker fick mig att börja njuta av löpningen mer och mer:
1. Ljudböcker, denna fantastiska möjlighet, så småningom
även musik.
2. Egen tid och eller barnfri tid.
Det tog inte speciellt lång tid förrän jag började längta ut
till skogen, denna fantastiska känsla.
Kvällen innan Göteborgsvarvet åt jag pasta och ännu mera
pasta. Jag åt så mycket pasta att jag hade spykänslor resten av kvällen. Och
jag undrar om inte känslan fanns kvar även efter nattens sömn?
Löpningen fungerade jättebra! Jag höll ett bra tempo under
hela loppet fram till Götaplatsen då någonting hände. Jag tog slut med bara
några kilometer kvar. En dextrosol i munnen hjälpte inte eftersom jag var för
trött för att fatta att den skulle ätas upp och inte sugas ner. Jag var ju
snustorr i munnen.... Efter ett tag spottade jag ut och malde på. Min
förklaring till att jag "dog" har hela tiden varit att vid
Götaplatsen fanns en klocka och jag såg att jag skulle nå mitt mål att komma in
på under 1,45. Min förklaring har alltså alltid varit mental. Jag slappnade
helt enkelt av när jag såg att jag skulle klara det. Väl i mål var jag totalt
slut. Benen var slut men framförallt var jag som i en dimma i upp emot tre
timmar efter målgång.
Måndag vecka 7 i år 2012 började jag äta enligt LCHF.
Eftersom majoritetens uppfattning är att det är en bantningsdiet vill jag
starkt påpeka att jag aldrig har varit överviktig. Bara mer eller mindre
vältränad. Jag vet inte hur många gånger folk har lyft på ögonbrynen med
kommentarer i stil med: "Det behöver väl inte du?" Efter att först ha
läst Jonas Coltings "Den nakna hälsan" och sedan även Andreas
Eenfeldts "Matrevolutionen" är jag övertygad om att LCHF I första
hand är rätt sätt att äta för att helt enkelt må bra.
Hursomhelst blev nästa utmaning Lidingöloppet hösten 2012.
Under träningen på våren upplevde jag att jag kunde springa hur länge som
helst. Träningsdosen låg på samma nivå som inför Göteborgsvarvet. I somras
råkade jag dock ut för en liten olycka vilken gjorde att en månads träning
försvann. Med ungefär två månader kvar var jag tvungen att börja om från
början. Korta sträckor som gradvis blev längre. Med två veckor kvar hade jag
kommit upp i 15 kilometer som längst i min träning. Då blev jag förskyld. Att
jag skulle åka upp och springa i vilket fall som helst var självklart men jag
var grinig över att min uppladdning inte hade varit den bästa. Lidingöloppet är
trots allt 30 kilometer, en sträcka jag tidigare inte varit i närheten av.
Kvällen innan loppet åt jag inget märkvärdigt, två
egenbakade LCHF-mackor och lite grädde med hallon. Frukosten var detsamma på
löpdagen.
Under Lidingöloppet serveras vatten och sportdryck vid de
första stationerna. Efter, jag tror att det är 15 kilometer, serveras även
kanelgifflar, coca cola, kaffe, bananer och saltgurka. Även sådana där giftbars
som vissa tro att de ska springa bättre av. Alla jag har kommit i kontakt med
som har sprungit Lidingöloppet har varit rörande överrens. "Drick vid
varje station och ät allt du kommer över". Jag drack vatten och åt två små
saltgurkor (inte för att jag var sugen utan för att jag tänkte att det kunde
vara vettigt för att få i sig lite salt). Inte någon gång under hela loppet
kände jag att jag skulle vara i behov av att äta. Mina ben flöt fram i en
härlig löpupplevelse och först med ca 5 kilometer kvar började jag känna av
tröttheten. Men den var enbart muskulärt. Nedförsbackarna blev bra jobbiga för
låren på slutet och visst fick jag bita ihop för att hålla ett bra tempo hela
vägen in i mål. Väl i mål var jag trött, riktigt trött. Hoppade in i ett tält
och slappade lite medan jag väntade på min kollega som hade ett senare
startnummer. Jag var oerhört nöjd med loppet och samtidigt som jag analyserade
det kom det upp för mig att jag inte var i närheten av samma trötthet och
dimmighet som jag hade upplevt ett och ett halvt år tidigare. Det var något jag
defenitivt inte hade förväntat mig med tanke på hur min uppladdning hade sett
ut.
Jag kan bara se en förklaring och det är kosthållningen.
Tidigare ansåg jag och de i min närhet att jag åt nyttigt. Det vill säga lagad
mat med pasta, ris, potatis mm. Ingen läsk, ytterst sällan skräpmat och ingen
alkohol.
Anledningen till att jag började
med LCHF var förutom det jag tidigare nämnt även för att jag var nyfiken på vad
det skulle ge för effekt på min träning. Det har jag fått svar på nu. Nästa mål
blir ett maraton. Ett mål som var rejält skrattretande för ett par år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar