Finalloppet 2013

I slutet av augusti bröt jag ringtån (om det nu heter så) i vänster fot. Resultat: ingen löpning på lite drygt en månad och efter den konvalescensen bara en månad kvar inför Finalloppet den andre augusti. Vis som jag var försökte jag skynda långsamt genom att inte försöka mig på för långa längder men efter en tid måste sträckorna bli längre om jag skulle klara de 19 km som jag hade anmält mig till. Belastningen blev lite för stor och en och en halv vecka före loppet blev min högra vad arg på mig. Det fanns inte så mycket annat att göra än att vila den samt försöka massera den så gott som möjligt. Massagen hade förmodligen ingen fysisk verkan men kanske en mental. Paniken (lite lätt överdrivet kanske) eller i alla fall ambitionen att röra på mig fick mig att ta mig till valhallabadet för att simma. En sysselsättning som med största sannolikhet är nyttig men förbannat tråkig. Hursomhelst fick jag i alla fall rört på mig och fyra dagar före start var jag ute och joggade med min bror och vaden kändes nog ok.

Två dagar före loppet hjälpte jag svärfar med att skyffla grus och köra skottkärra vilket ledde till att delar av kroppen värkte morgonen den andre november. Lite träningsvärk är inte att bry sig om men jag var lite fundersam över mitt matintag de senaste dagarna. För att uttrycka det milt är inte svärmor någon fanatisk LCHF anhängare och jag kan inte riktigt med att vara allt för oförskämd och stoppar snällt i mig det mesta av vad som bjuds. Tilläggas bör att hon är fantastisk på att laga mat men tyvärr inte en kost som alltid passar mig som handen i handsken. Konsekvensen blev att jag inte intog riktigt den kost jag hade velat inför loppet, det blev för mycket kolhydrater och för lite fett. Sista kolhydratintaget var cirka 20 timmar före loppet. Väl hemma igen ungefär 15 timmar före loppet kunde jag äntligen stoppa i mig mängder med härligt fett så att jag äntligen kunde känna mig mätt.

Tävlingsmorgonen (cirka 6 timmar före start) åt jag mina stekta ägg och en kopp mjölk med kokosfett i. Osäker med tanke på kost och muskler gav vi oss av mot Skatås. Väl där 2 timmar före start skulle vi titta till brorsan och en kompis som skulle springa milen. Trevligt men kallt vilket gjorde att kroppen kändes ytterligare lite rostig innan jag fick värmt upp något så när.

Eftersom jag hade lite hum om hur banan skulle se ut (en del stig en del större grusväg) hade jag en klar plan och det var att löpa på i högt tempo där det var möjligt. Problemet med detta var att jag var osäker på hur kroppen skulle reagera. Hur mycket skulle mitt matintag de senaste dagarna och mina ben reagera. Men jag har alltid sagt att det är lättare att gå ut ganska hårt och försöka hålla det än att löpa iväg och efter ett antal kilometer öka.

Första halvan av loppet gick bra och det är så roligt att se de skillnader som finns i människors löpstilar. Tydligen är jag bra i uppförsbackar för där hänger de inte med. Jag tror det beror på att många väljer att löpa på samma sätt i uppförsbackarna som där det är plant. Själv trippar jag upp på tårna och springer med ljumskarna/höftböjarna på ett sätt jag egentligen inte kan förklara men det är ju samtidigt inte så viktigt.

Det roliga med tävlingar är att det där finns folk att springa om men det viktigaste är att hitta någon man kan hålla tempo med. Detta hade jag inte den första halvan. Däremot dök en man i blått upp vid 10 kilometer (var han nu kom ifrån?) som hetsade mig så gott som hela andra halvan av loppet. Och en sak är säker, jag hade aldrig kunnat hålla det tempo som vi höll ensam. Det är bara att tacka och ta emot för tiden jag fick var klart över förväntan.

Slutsats: Tänk inte så mycket på alla förberedelser bara spring så fort det går och njut järnet, under loppet om det går och framförallt efteråt.