I flera månader har jag haft ett tydligt mål i sikte, Borås ultra
marathon 87 km. All min träning har detta i fokus. Löpning, cykling,
simning, till och med den svintråkiga styrketräningen har BUM som en gemensam
nämnare. Det är inte fåfängans muskler som slipas. För visst är det lätt att
hamna där. Nej, det är bål, bål och åter bål samt en del ben.
Alla kilometer handlar om att hjärta, muskler och senor ska vänja sig. Att
jag kommer att klara de 87 kilometrarna är jag numer övertygad om men för min
del handlar det om inte längre om det. Utan istället om hur jag ska klara det.
Blev lite skrämd av att se den där dåren i svt-s "En klassiker", som
inte var förberedd för vad han hade gett sig in på. Han klarade nästan allt men
med en ångest och smärta som gick som en pil igenom tv-n. Jag vill inte ha det
så. Givetvis förväntar jag mig en enorm trötthet när jag har klarat det men jag
vill samtidigt inte krypa mig fram.
Hursomhelst insåg jag igår på nyårsafton att jag ännu inte hade anmält mig
till loppet. Jag har så länge varit mentalt anmäld att jag har glömt att göra
det i verkligheten. Strax efter att ha skickat in min anmälan kunde jag inte göra
annat än att småle för mig själv. Tävlingsledaren måste ju skaka på huvudet när
han får in ytterligare en dåre med ett nyårslöfte.
Den bjuder jag på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar