Tanken på pizza

Någonstans mitt i all löpning inför Aktivitus trailrace dök den upp. Tanken på en smaskig härlig pizza. Jag är inte ens någon pizzafantast men ändå infann sig suget. Begäret.

Jag ville vänta. Se det som en kommande belöning. Efter loppet. Efter...

Idag fick jag så äntligen min pizza. En och en halv månad efter loppet. Lite märkligt att den inte har blivit av förrän nu men det kändes som att det var viktigt att det blev av. Som ett löfte till mig själv som var tvunget att uppfyllas. Den har nämligen under hela den här tiden vägrat släppa sitt grepp om mig.

Jag tänker att jag är full av sådana tankar. Belöningar, krav, målsättningar och allmänna märkligheter.

Tankar som sätter sig och blir som en fix idé. När de väl ha fått plats i huvudet. Fått gro. Är de svåra att bli av med. Ibland är det bra saker ibland sämre och ibland bara tämligen meningslösa.

En pizza!? Visst det kan väl vara gott men det är långt ifrån någon favorit. Ändå låg den där och betydde något. Länge...

Våra idéer har en sällsam kraft. Jag ser det som en enorm styrka och ett drivmedel förutsatt att det som sätter sig är av godo.

Pizzan var god och av godo. Nu är den uppäten och jag kan med ro gå vidare mot andra märkligheter.