Jag insåg nyligen att jag inte har skrivit någonting om min
medverkan i BUM 45 förra året. Därför kommer här, om än lite sent, min
redogörelse.
Veckan innan sprang jag Göteborgsvarvet. Det blev en
besvikelse. Jag klarade inte av värmen vilket var grymt frustrerande. Det var
egentligen inte så farligt varmt men det var årets första riktigt varma dag i
kombination med löpning och jag tog ut mig rejält utan att få med mig det
resultat jag hade hoppats på.
På tävlingsdagen för BUM 45 kände jag mig därför lite sliten
i låren. Detta gjorde mig lite nervös eftersom det längsta jag någonsin hade
sprungit tidigare var 30 km. Väl på plats såg jag på mina medtävlande och blev
ytterligare nervös. I princip alla hade en sådan där löparryggsäck och
kompressionsstrumpor och där kom jag med mitt lilla vätskebälte. Jag hade inte
ens koll på varför man skulle ha sådana där kompressionsstrumpor. Nyfiken
frågade jag förste bäste och fick svar, samt en liten utvikning om att han
minsann hade sprungit tävlingen förra året utan dessa strumpor och aldrig gör
om det igen...
Härligt!
När starten gick var det bara att lunka på efter alla andra.
Jag begrep naturligtvis att det var en idé att hålla ett lågt tempo, mitt mål
var bara att komma just i mål. Men samtidigt tyckte jag det var svårt att veta
exakt hur lågt detta tempo skulle vara. Jag försökte hitta någon kompis som
verkade ha koll och hålla samma tempo som hen. Efter ett antal kilometers
löpning och promenader upp för de brantaste backarna hittade jag henne, Malin.
Det föll sig så att det blev hon och jag som kamperade ihop och tur var väl det
för utan henne hade jag aldrig kommit i mål på den tiden jag fick. Hon var van
vid att springa långt och det kändes tryggt. Mot slutet hjälpte hon mig oerhört
mycket både genom hennes blotta närvaro (ensam mitt i skogen hade jag
definitivt vikit ner mig) men även verbalt.
Jag kom in på drygt fem timmar och var jättenöjd. Jag hade klarat
det! Dessutom var jag riktigt nöjd med min tid och framförallt med upplevelsen.
Jag gjorde naturligtvis en del misstag. Det största var att jag på förhand hade
bestämt mig för att inte äta någonting förrän vid 30 kilometersstationen. Min
tanke var att jag klarade Lidingöloppet utan att stoppa i mig någonting och att
jag därför inte behövde något innan dess. Men eftersom jag skulle springa
ytterligare 15 kilometer så räckte inte framförallt saltpåfyllnaden. Sista
milen fick jag en grym kramp i sidan på magen och enligt Malin var det troligt
att det berodde på just saltbrist.
Det första som hände när jag kom i mål var att jag
omedelbart blev riktigt, riktigt illamående. En funktionär lade genast märke
till detta och gav mig någon form av vätskeersättning som smakade lagom gott
men som nästan med en gång fick bort illamåendet. Efter att ha druckit mer och
återhämtat mig något var det dags att hämta min ryggsäck med ombyte. Denna,
fick jag reda på, låg en trappa upp. Jag trodde givetvis att funktionären skojade
med mig med så var inte fallet. Jag var inte överförtjust i att ta trapporna
och till min räddning såg jag en hiss. Problemet var att mannen eller kvinnan
före mig valde trapporna och då kunde ju inte jag vara sämre. Jag förbannade
hen men följde lydigt efter. När jag väl kom upp för trapporna öppnades hissen
och ut klev en man. Något jag givetvis var tvungen att kommentera. Jag tror att
jag sade något i stil med att det var fusk att ta hissen och ungefär samtidigt
som jag sade det vände sig mannen om. Det högg genast till i magen på mig. När
han vände sig om blev hans nummerlapp synlig. En nummerlapp där det stod en
siffra under hundra vilket innebar att han var en av de som hade sprungit BUM
80. Jag kan trösta mig med att jag var snabb med att be om ursäkt.
När jag väl kom fram till ryggsäcken vankades belöningen -
en påse dillchips från Estrella - syndigt gott!
Familjen och mina två goda vänner stöttade mig i skogen. Det
var väldigt mycket värt. Som helhet tyckte jag att BUM 45 var en fantastisk upplevelse
och jag har nu i efterhand beslutat att mitt nästa mål är att klara de där 80
våren 2015. I år ska jag framförallt slå mitt personbästa på Göteborgsvarvet
sen börjar förberedelserna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar