SchackMatt

Det är min fars förtjänst. Eller fel.

När min bror och jag var små lärde han oss spela schack. Det var en självklarhet. Jag minns tydligt att han "alltid" spelade när vi var hos vänner eller själva hade besök. Det var något mysigt med att se papporna i total koncentration. Sitta bredvid och försöka förstå men också för att det var där skålen med jordnötter stod.

Berättelsen om när han som busschaufför under en rast satte sig i stadsbiblioteket framför ett bräde och väntade på motstånd är en klassiker i familjen. Efter ett tag satte sig en man framför honom. Vingligt och stinkande av alkohol. Slöddrade fram ifall far ville spela och sopade sedan banan med honom. 

När mina barn och deras kusiner kom till världen var far genast framme med schackspelet. Jag tror inte ungarna var två fyllda innan han var där med brädet.

Med åren har det spelats. Framförallt med farfar och för två år sedan hände något. Min äldste fick feeling och utvecklades. Jag vann över honom mest hela tiden men det var ingen tvekan om att jag fick lägga manken till. För omkring ett år sedan gick han "all in" via Youtube, böcker och schackklubb. För ett halvår sedan vann jag kanske ett av tio partier och numera slaktar han mig trots att jag har tio minuter på klockan och han tre.

Otroligt roligt med hans utveckling men samtidigt lite jobbigt för egen del.

När han dessutom vill spela blindschack mot mig där jag ser brädet men inte han blir det riktigt tufft. Jag vinner men det är inte långt ifrån att jag torskar även där. Jag har på fullaste allvar funderat på att inte spela den här typen av partier mer. Tänk den dagen jag förlorar även där... Usch! Hemska tanke :)

I höstas ville pojken att även jag skulle börja spela på nätet. Jag var tveksam eftersom jag dels hade oerhört svårt att läsa av brädet och "se" spelet på datorn men också för att jag inte tyckte att jag hade tid. Jag började tillslut. Mest för att min gode vän Jimmie som bor i Mariestad spelade på nätet och jag tänkte att det skulle vara kul att få till schacket som en umgängesform på distans. Snart nog började jag även spela mot andra.

Och herregud! Allt har verkligen en fram och en baksida. Allt går att överkonsumera. 

Så roligt och fängslande. Avkopplande. Problemlösning, fokus, utveckling. Den stora önskan och förhoppningen att 

VINNA!

Men också tiden som stjäls och ilskan över förluster. Risken för överkonsumtion. Stressen vid blixtpartier. Blixtpartierna har jag för övrigt slutat med eftersom de bara är negativa för mig.

Schacket tog framförallt tid från min läsning och jag har inte alls varit nöjd med mig själv. Först när semestern började (ett drygt halvår tog det!) lyckades jag få till en vettig rutin: Bara på morgonen och max två partier. Lustigt nog har jag utvecklats tack vare detta och stigit i ranking. Anledningen är lugn och ro när inget stör min fokus och det faktum att jag är mer noga när jag spelar. Det blir bara ett eller två partier på en dag oavsett hur det går och då gäller det att spela ordentligt eftersom jag inte kan revanschera mig förrän 24 timmar senare. Samtidigt hinner hybrisen lägga sig efter en vinst.

Det fungerar riktigt bra men ändå fascinerande hur schackdjävulen ändå knackar på för att få mig att spela. Varje dag knackar fanskapet på. Flera gånger dessutom. 

Självklart har schackspelandet varit en källa för irritation och konflikter hemma. Hur ofta är rimligt att spela? Hur länge? När?

Visst. Det är oerhört mycket bättre än andra spel som ungdomar ägnar sig åt men det är fortfarande ett spel. Det innebär stillasittande och inomhustid och förutsatt att det inte är IRL en avsaknad av verkligt socialt samspel.

Problematiskt som så mycket annat. Allt har en fram- och baksida. Allt kan överkonsumeras. Allt handlar om avvägningar och balans.

Jo. Partierna på bilderna. Herrarna till vänster förlorade givetvis.