Vågar jag?

Att ta en paus från det ständiga bruset. Att inte ha något i öronen eller en skärm att titta på precis hela tiden. Den där transporten eller väntan vid tex busshållplatsen. Bara vara... Vad skulle hända då?

Att bara finnas här och nu..., att ta in den omgivning jag befinner mig i för stunden. Vad ser jag? Vad hör jag? Luktar? Känner? Finns det rent av andra människor omkring mig?

Vad skulle jag tänka om det? Jobbigt och tråkigt? Kanske till och med lite läskigt? Och apropå att tänka...

Skulle det rent av bli så att jag får tid till det där samtalet med mig själv? Finns det intresse av det? Vad skulle det kunna leda till?

Vågar jag ge mig själv tid till att faktiskt lyssna på mig själv och få reda på vad jag faktiskt tycker, tänker och känner?

Vi har alla en ständig dialog med oss själva. Kroppen och huvudet pratar med oss hela tiden men lyssnar vi? Dialogen blir en monolog som sakta, sakta höjer rösten för att slutligen skrika otäckt högt och då är vi tvungna att lyssna eftersom den signalen är så allvarlig att den innebär en krasch.

En kroppslig sådan eller en mental.... Oavsett riskerar det att bli en allvarlig reaktion som är bra mycket svårare att återhämta sig ifrån än om lyssnandet hade börjat i tid.

Mod eller bara medvetenhet? En av de viktigaste rösterna vi måste lyssna på är vår egna men det är som om allt brus runt omkring får oss att glömma detta. Eller kanske rent av lite bedrägligt lurar oss bort från en viktig grund. En bedräglighet som får oss att bara vilja konsumera mer och mer och där det blir allt mer otänkbart att koppla ifrån. Vi blir rastlösa, otåliga och vill bara ha mer och mer när vi egentligen behöver allt mindre.

Att ta en paus från det ständiga bruset. Vågar jag?