Det kliar i fingrarna. Kugghjulen har satt kursen. Mot "belöningen". När tanken väl har infunnit sig är det svårt att stå emot.
Min beredskap inför detta är att helt enkelt inte ha något dumt hemma. För vet jag att om det finns där så tar det inte lång stund innan det ryker.
Det blir gärna mörk choklad. Ännu mer gärna i tryffelform (hemmagjord). Och naturligtvis kan jag inte nöja mig med en eller ett par. De sipprar ner så mjukt och härligt och då är viljestyrkan att vara duktig liten. Mycket liten.
Eller Finnkrisp. Med massor av smör och OST!!! Så tunn och så liten....., bara en till.
Godis, glass, nötter och chips händer som tur är väldigt sällan. Men det händer. Läsk dricker jag aldrig.
Det är lustigt det där hur något kan sitta så hårt i ryggmärgen för även om inget av ovanstående finns hemma kan jag känna ett behov av att unna mig. Och det är verkligen inte hunger, men visst skulle jag ha något litet....
De bättre alternativen eller lösningarna blir oliver eller smör med ost. Kokosolja eller tidig tandborstning är också en lösning. Men en förbannat tråkig lösning.
Motivationen och viljestyrkan hör väldigt mycket ihop med hur mycket av den varan som har förbrukats på annat håll. Mental trötthet är värdelöst partner i detta. Om jag till exempel har pressat mig i min löpning så har jag ju varit väldigt duktig och då finns inte mycket krafter kvar till att stå emot "det jag är värd".
Och så kommer samvetet krypande....
Jag har ju en tydlig målbild. Jag vet vem jag vill vara. Jag vet också att jag både vill och inte vill uppnå det där målet med total nyttighet. Det går upp och ner. Vissa perioder är jag riktigt, riktigt duktig. Andra perioder är synden större.
Men hur stor är egentligen synden? I mitt fall är det det som är problemet.
Jag tränar mycket och äter väldigt bra kost VARJE DAG. Storleken på synden avgörs av hur bra/dåligt utgångsläget är. Vad spelar en eller ett par Finnkrisp för roll? Dessutom skulle 99% av befolkningen skratta knäna av sig om de visste att jag anser knäckebröd vara en synd. Vad andra tycker och tänker påverkar (tyvärr) också mitt agerande.
Så förmodligen kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen. Någon hälsomässig brist måste jag ju få ha.
Tobleronen.....
Den vanns på Liseberg förra sommaren. Tre i familjen jublade. Den fjärde tänkte "fan, hur ska jag klara detta?" Jag glömmer aldrig kommentaren en av mina grabbar fällde. "Vi måste väl inte slänga den pappa?"
Jag fick min fru att gömma chokladen. För om jag inte visste var den fanns.... Efter ett halvår hittade jag den av misstag. Det finns fortfarande några kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar