Mitt liv är fyllt av andra människor och jag menar inte att jag inte trivs med det men det är kanske också en förklaring till att mitt behov av ensamhet är så stort.
Lugn och ro. Tid för huvudet att sortera och tänka. Få höra min egna röst utan störning. Min självpåtagna isolering gör mig mycket gott men jag är också säker på att den skulle bli jobbig om den blev för lång. Förmodligen inte skadlig så länge som den är självvald och möjlig att bryta närhelst jag vill men ändå jobbig.
Påtvingad isolering däremot är bevisligen inte sund. Många är till exempel de stackars människor som har blivit galna av en isoleringscell. Vi är i grunden sociala varelser. Rent historiskt har det ju varit en fråga om överlevnad och något som garanterat sitter djupt inom oss. Ensam är allt annat än stark.
Jag märker att det finns en tredje form av isolering och den har fått mig att fundera både ett och två varv. Den självvalda isoleringen bland andra. Vad leder den till? Människor som befinner sig i det sociala rummet men som ändå stänger in sig. Som huvar ner och/eller "lurar till sig". Där blicken fästs neråt och där kontakt genom att hälsa inte är möjlig.
Vad gör den isoleringen med oss?
Det går ju naturligtvis att konstatera att det fysiskt inte är bra för oss med en gamnacke och med allt vad det innebär. Samtidigt måste inte oviljan till kontakt betyda gamnacke. Många är experter på att inte se andra människor och beter sig som om de helt enkelt inte finns. Så hur är det på det mentala planet? Vad gör det med oss när vi är bland folk men ändå väljer ensamhet? När ögonkontakt tas allt mer sällan. När vi inte utväxlar leenden och små hälsningsfraser. När vi vi väljer att inte se varandra. Jag tänker på, jag tror att det är Zulufolket som säger något i stil med:
Sawabona - motsvarar vårt "hej" och betyder ungefär - "jag ser dig".
Svaret tillbaka lyder:
Sikhona - "jag är här" - Inte förrän du ser mig finns jag. När du ser mig gör du att jag existerar.
En människa är en människa tack vare andra människor.
Jag är som alltid övertygad om att vi blir bra på det vi tränar på. Vad händer om vi slutar med att se varandra? Borde det inte då så småningom bli svårare med den mänskliga kontakten. Vi blir främlingar för varandra och upplever oss ensamma eftersom det faktiskt är det vi är i verkligheten. Vår uråldriga hjärna behöver känna den riktiga gemenskapen. Den på nätet har inte samma värde. Återigen luras vi att tro att vi har ett stort socialt samspel bara för att vi har det på nätet och så begrips det inte var de där malande och oroande känslorna kommer ifrån. Rädslan (för andra människor!?), tomheten, ledsamheten. kanske till och med depressionen.
Ingen vill må dåligt men många gör det garanterat för att de inte förstår att de i sitt dagliga liv gör saker som de faktiskt inte mår bra av.
Ät bra mat, rör på dig, socialisera och återhämta dig genom att sova och ge dig själv en portion ensamhet, men inte bland andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar