Om livet är det krångliga och det svåra att begripa sig på är löpningen på sätt och vis det motsatta. Samma problematik men lösningarna blir tydligare i löpningen.
Vi har toppar och dalar. Problem och hinder eller om vi nu ska vara positiva och kalla det utmaningar. Oavsett kan det vara jobbigt värre.
Hur många gånger har både kropp och huvud sagt ifrån. "Jag vill inte". Det är blött, mörkt och kallt. Hindret är som störst när jag tittar på det. När kampen väl har börjat visar det sig allt som oftast att det inte var så farligt och efteråt är jag en vinnare med ytterligare en seger att lägga i ryggan.
Eller de där gångerna mitt i skogen när jag allra helst bara vill sätta mig på en sten och gråta en skvätt. Tycka synd om mig själv och bara ge upp. Men det är inget alternativ. Även detta måste besegras. Även detta kommer jag att må bra av efteråt.
Ibland har jag fått ta hjälp. Liftat med pensionärer eller tjuvåkt hemåt. Vissa bekymmer kräver hjälp och då måste man inse det och be om det.
Löpningens bekymmer är enkla och det är ofta jag löser livets bekymmer genom att tänka på hur jag hade gjort om det varit löpning. Nerförsbacke efter uppförsbacke, tunga ben eller fjäderlätta. Livet springer vidare och allt som oftast är det fint.
Men inte alltid och vad gör jag då.
Ut och springer naturligtvis. Eftersom löpningen i skogen förutom perspektiv ger mig tid att fundera och analysera utan andra intryck än det som kommer inifrån och från naturen. Livet blir enklare då. Svaren på alla frågor tydligare:
Vad vill jag? Vad behöver jag? Hur löser jag? Vad behöver jag ändra? Vad mår jag bra av? Och så vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar