Det unika EB-loppet

Vi tar inte tid men självklart finns tävlingen där ändå. Blandningen av människor går inte att finna någon annanstans.

Foto: Peter Wretmo

Där är killen i rullstol. Där finns de med EB. Bland annat hon som kom först i mål på vår korta sträcka. Vilken känsla! Inte att hon kom först i mål utan att hon överhuvudtaget sprang.

Där är "Blomman", ultralöparen med stockar till lår och fantastiskt läckra löparsandaler (och vader för den delen :). Där är de sprudlande 10-12 åringarna som planerar att springa skiten ur sig. Jag ser en och annan Ironman. Jag hör en och annan som idag ska göra sin första mil.

Foto: Peter Wretmo

Oron och glädjen över att gyttja ner sig. Tävlingsdjävulen som växer till sig. Det syns både före loppet och vid slutspurten. Vi tar inte tid men tävlingen finns där naturligtvis, för den som vill. Samtidigt. Vana löpare. Klubbkamrater från Solvikingarna som gärna tävlar men som uppenbarligen "bara" har kommit för att njuta.

Denna mänskliga blandning som springer samtidigt tilltalar mig verkligen i djupet. Det är charmigt. Det är prestigelöst och det är kärnan in det vi vill ha och det vi gör. Alla är med på sina villkor. Vi är inte vilket lopp som helst. Vi är ett välgörenhetslopp som så tydligt visar att vi har olika förutsättningar men att vi tillsammans kan skapa något väldigt vackert.

Foto: Peter Wretmo

Vänner och bekanta. Främlingar. Alla som är på plats vet att de gör något gott. De bidrar till att uppmärksamma sjukdomen. De bidrar till forskningen och under dagen bidrar de så innerligt till den glädje och kärlek som finns i luften den här dagen.

Månader av arbete och förberedelse når slutligen sin final. Vad ska de tycka om dagen? Om den nya trailbanan. Mitt skötebarn på 15,5 kilometer med underbar löparglädje, bland annat ner för bäcken mot Kvastekulla för att sen bli riktigt tuff på väg upp igen. Blandningen av skönhet och mjölksyra. Kommer det att gå hem?

In i mål kommer de. Med glädje i ansiktet. Ibland med en sorts befrielse. Responsen är av det godaste slaget. Det som kanske gladde mig mest var orden om två av tioåringarna som sprang 10,5 km. Den ene av dem hade tidigare som längst sprungit drygt 3 km.

"De var verkligen trevliga i spåret. Pratade både med varandra och med mig. I vattenkontrollen drack han först ett glas sen hällde han ett på huvudet och ett i nacken, sen drack han ett till. De ändrade hela tiden tempo och verkade springa för att det var roligt. "

Det värmer otroligt i hjärtat. Även när kritiken kommer från en uppenbarligen ovan traillöpare som tydligt förklarar att banan var farlig. "Vet ni inte att det finns ett grusat elljusspår i närheten? Varför springer vi inte där?"

Trail var det :) Ungefär halva sträckan av den korta banan (3,1 km) och halva sträckan av den på 10,5 km. Resten skogsväg. Och så skötebarnet på 15,5 km. Trail rakt av, för den mer vane traillöparna. För de som likt jag älskar Stig, de varierande stegen och gyttjan.

Foto: Peter Wretmo

Vårt tredje år med EB-loppet resulterade i både anmälningsrekord och insamlingsrekord. Härliga siffror som betyder mycket men det jag framförallt kommer att ta med mig är den där härliga känslan av generositet, kärlek och glädje.